Evergrey - Torn 2008

Evergrey sades vara trötta på sitt sätt att göra skivor på inför den senaste skivan, ’Monday Morning Apocalypse’ och hyrde därför in en producent som tillförde nytt blod och nya idéer. Samarbetet blev kortvarigt och nu sitter återigen fronfiguren och bandledaren Tom S. Englund och trumisen Jonas Ekdahl i styrmansposition. En aning oroande tycker en del (i detta fall jag) tycker jag det verkar när bandet går ut med att det skulle låta som en blandning mellan ’In Search of Truth’ och ’Recreation Day’ eftersom det är bandets tre senaste skivor som i mitt tycke är de klart bästa. Som tur är glömde nog bandet då bort att nämna att blandningen även inkluderar en hel del ’The Inner Circle’ och ’Monday Morning Apocalypse’, min gissning är i alla fall den att de ”glömde” det.

’Torn’, som faktisk inte refererar till just ett torn (utan att slitas mellan känslor), är dock på sätt och vis ändå något helt nytt från Evergrey. För även om detta mörka och gråa band alltid haft viss misär och dysterhet i sin lyrik är detta stundtals snudd på EMO, eller vad säger man inte om låttitlar som Broken Wings, Soaked, When Kingdom Falls, Fail, Numb, Torn, Still Walk alone och These scars? De vittnar absolut om ett smärtsamt, mörkt och dystert tema. Jag vet inte om någon av bandmedlemmarna just gått igenom en smärtsam separation från någon älskad eller ej men lyriken berör en verkligen… i alla fall mig. Och jag har just genomgått en smärtsam separation från någon jag älskat och känner igen det mesta som sjungs närmast ordagrant.

Lyriken, den är riktigt, riktigt (riktigt) bra! Men vad jag däremot inte är så jätteförtjust i är Englunds sång. Många säger att Englund är en grym sångare, vissa hävdar t.o.m. att han skulle tillhöra en av de absolut bästa där ute, och jag kan till fullo förstå vad de menar men jag har personligen alltid tyckt att hans hesa röst varit lite för mycket. Jag skulle gilla detta bättre om Englund haft en aning klarare röst och låg ett eller två steg lägre i skalan för det blir lite jobbigt i slutänden nu, men det är som sagt bara min åsikt och jag hävdar inte på något sätt att han skulle sjunga dåligt eller förstöra låtarna – jag menar dock att det sänker mitt betyg till en sexa istället för sjua och gör att skivan ”bara” blir riktigt, riktigt bra istället för perfekt. Jag vet att en del håller med mig om detta medan andra inte för sitt liv kan förstå att jag tycker så.

Musiken är i huvudsak ledd av gitarrerna och en aning power progressiv med en mörk stämning, ungefär som alla de tidigare. Detta är dock mer gitarrorienterat och keyboarden har flyttat rätt långt in i bakgrunden för att ibland inte ens höras alls – även om det går att känna den där någonstans, tillförande styrka, kraft och en särskild typ av djup i musiken. Basen, numera spelad av Jari kainulainen som valt de avslappnade svenskarna efter allt strul i Stratovarius, är mycket mer melodiös nu än tidigare. Jag vet inte om Jari är den vi ska anklaga för detta, eller om låtskrivandet helt enkelt utvecklats till att få med den bättre, men det gör i alla fall Evergrey mer melodiösa än tidigare. Låtar som In Confidence, When Kingdoms Fall och Torn tillhör alla mina favoriter och de är några av de mest melodiösa Evergrey gjort.

För de som missat Evergrey, om nu någon gjort det, ska jag nu försöka förklara hur de låter… Till att börja med har vi de progressiva och komplicerade tongångarna, som åtminstone på detta album har fått en lite undangömd tillvaro. De kommer fram stundvis (exempelvis i Broken Wings, Fear och Nothing is Erased) och när de väl gör det är det i första hand som tempobyten och udda tempon. Jag är ingen musiker som kan höra exakt skillnad på om det är 3/32 eller 5/11 av en sekund i tempo, men det går i alla fall definitivt långt bortom de traditionella 4/4 och 4/8 väldigt ofta. Oftast är det trummorna som uttrycker det udda tempot, men basen och gitarren hjälper också till att uppenbara dessa. Eftersom Evergrey är väldigt tunga blir det dock komplicerat för headbangaren. Ibland är faktiskt bandet så tunga att det är som att sätta ett death metalband bakom klarsjungande Englund (ungefär som det kan kännas i vänskapsbandet Nevermore), men på detta album är det kanske lite mjukare, i alla fall i ett par låtar och det är faktiskt något som tar Englunds röst till en annan nivå och förstärker helhetsintrycket. Frågar de mig tror jag det skulle vara en bra sak att bygga vidare på med nästa album – softa till det lite allt eftersom de blir äldre.

Nej, i min åsikt finns det egentligen ingenting att snacka ned på – jag tror det mesta eller egentligen allting är riktigt bra och det matchar definitivt min tidigare favorit från bandet (The Inner Circle) och kanske t.o.m. triumferar det. Jag gillade det inte första gången jag hörde skivan, andra gången gillade jag den någorlunda, tredje gången tyckte jag den var bra, fjärde gången tyckte jag det var väldigt bra och nu, efter sex-sju-åtta eller vad det nu är i gånger (jag har tappat räkningen) fullkomligt älskar jag den! Favoritlåten heter In Confidence och detta kan helt enkelt matcha Göteborgskollegorna In Flames i kampen om att göra årets bästa skiva! Detta är ett högt torn i Evergreys karriär… en så passande titel de valde trots allt.

HHHHHHH

Skriven 2008-08-26