Recension Dawn of Winter - The Peaceful Dead 2008

Spår
01. The Music Of Despair
02. A Lovelorn Traveller
03. Mourner
04. Holy Blood
05. The Oath Of The Witch
06. Throne Of Isolation
07. Burn Another Sinner
08. All The Gods You Worship
09. Anthem Of Doom
10. The Peaceful Dead

Band:
Gerrit P. Mutz - Vocals
Jörg M. Knittel - Guitar
Joachim Schmalzried - Bass
Dennis Schediwy - Drums

Diskografi:
Path of the Worm (Demo,1991)
Celebrate the Agony (EP, 1993)
Doomcult Performance (Live Demo, 1994)
Black Revelations (Demo, 1995)
In Servitude to Destiny (Demo, 1996)
In the Valley of Tears (1998)
Slow is the Suffering (EP, 2001)
Doomcult Performance (2003)

Länkar:
dawnofwinter.de
myspace
massacre records

Passande att ett band som i översättning kallas grying av vinter, vintergryning, släpper en skiva just nu när vintern gryr i många delar av den nordliga världen. Visst är det en bra timing att göra så, kanske är det bara en slump eller så gillar vintergryningarna att faktiskt släppa sina skivor vid denna tid på året, den 14/11 var datumet skivan börjat stå i skivhyllorna.

Men vad är det som nu när vintern gryr står i våra lokala skivhyllor eller i alla fall i hyllorna hos internetförsäljarna? Jo, det är ett band som bekänner sig till doom metallen, ni vet den där mörka, långsamma, tungt gungande och, nämnde jag långsamma? Candlemass, om ni hört dem vet ni ungefär i vilken trakt bandet befinner sig. Nämnde jag att det går långsamt? Det går i alla fall långsamt, i tunggungande segtempo masar sig skivan fram.

Men vad händer när det gäller kvalitén på den långsamma musiken? Jo, det ska jag svara på, strax. Det är bra, kort och gott så är det bra. Bandet lyckas riktigt bra med vad de förutsätter sig att göra med denna skiva. Musiken är precis vad doom handlar om, det är tungt och långsamt. Sången sitter som handen i handsken, Gerrit P. Mutz har en röst som är som klippt och skuren för att frigöra energin i den långsamma musiken.

Bäst är nog bandet när tempot skruvas upp till snigeltakt från den vanliga takt som är halt snigeltakt. Ett spår som Burn Another Sinner är ett utmärkt exempel på detta, det är ett väldigt bra spår. Andra höjdpunkter kan nämnas vara The Music of Despair som öppnar skivan och sätter tonen för resten av skivan, en annan är Holy Blood som handlar om samma sak som DaVinci koden om Jesus potentiella giftermål och barn. Kort och gott är skivan besatt med bra spår rakt igenom.

Jag ser dock ett problem med denna skivan, känslan av att skivan är för lång. Jag har inga bevis för att det faktiskt är på det viset när det gäller tid men å andra sidan är känslan av att en skiva är för lång tillräckligt för att tycka att det är så och ha rätt. Det är lite synd på en så fin skiva men många band klarar inte den avvägningen och det gäller tyvärr Dawn of Winter också.

En bra skiva på det hela taget men den är för lång och i grynande vinter är långa skivor inget vidare eftersom man hinner frysa ihjäl innan skivan är slut.

HHHHHHH

Skriven 2008-11-17