Zonaria - Infamy and the Breed 2007

Spår:
1. Infamy
2. The Last Endeavour
3. Pandemic Assault
4. The Armageddon Anthem
5. Rendered in Vain
6. Image of Myself
7. Evolution Overdose
8. Attending Annihilation
9. Descend into Chaos
10. Ravage the Breed
11. The Black Omen
12. Everything is Wasteland

Band:
Simon Berglund (V & G)
Emil Nyström (G)
Jerry Ekman (B)
Emanuel Isaksson (D)

Diskografi:
Rendered in Vain (EP 2006)

Inspelningsinfo:
Per Nilsson & Dingle Berry (recording)
Jonas Kjellgren (rec, mix & master)
Seth (art)
E2Media (cov layout)
Jens Rydén (logo)
Jasmine Kiwiniemi (photo)

Gäster:
Christian Älvestram (V)
Per Nilsson (Ac G)

Länkar:
zonaria.tk
myspace
pivotal rockordings

Debutalbumet från svenska Zonaria är inte alls dåligt. Elva låtar, och ett introspår, i ganska rå melodiös death metal som tillhör den lite tyngre klassen i genren. Det är riffbaserad, relativt teknisk death med vissa inslag från utifrån och inte alls helt insnöat på råheten och tyngden just – även om det är det som helt uppenbart har högst prioritet. Detta band väljer att gå i den finska skolan av melodiös death, d.v.s. skrikande gitarrer och rakt på sak, snarare än Göteborgsskolans lite mer takt- och tempobytes samt harmonibaserade. Det funkar absolut – det är långt ifrån dåligt, men också en bra bit från att vara helt perfekt.

Mitt i skivan kommer en låt som sticker ut fullständigt – vad är detta? Ett keyboardintro? Det känns som ett bra-dåligt drag, om ni hänger med? Låten sticker ju ut, den gör intryck, den förhöjer helhetsintrycket – men samtidigt är låten i sig inget speciellt, melodin märklig och när melodin kommer och sätter det där ”vaaaaaa?” intrycket och man börjar reflektera över skivan genom låten, ja, då känner åtminstone jag att det blev lite fel. Låten är seg, låten är inget märkvärdigt, låten är konstig… Låten är nummer sex, Image of Myself.

Annars då? De flesta låtar är bra eller riktigt bra. Några riktiga stolpskott finns inte, förutom då möjligtvis nämnda låt, som visserligen är ett stolpskott men med returchanser, och kanske sista låten som blir lite av en transportsträcka till slutet. På bästalistan hamnar helt klart Attending Annihilation som med sitt Scar Symmetry-klarsångangs-gästmedverkande gör låten grymt tung! Den får en helt annan dimension än de där den halvhjärtade vrålsången från sångaren Simon Berglund tar sin egen ton. Sången är ett minus, den är för mörk, för oharmonisk och smälter inte riktigt bra in i musiken. Den behöver den där klarsången som lättar upp, som kryddar på och som förstärker. Jag är visserligen en sucker för musik som den Soilwork, Scar Symmetry och nya In Flames gör – där det inte är det där raka vägen brölet hela skivan och hela låtarna igenom, så jag är kanske fel man att döma, men i mina ögon har inte Simon rösten för att hålla vrålandet ensam hela vägen igenom.

Musikaliskt är det bättre – förutom vissa märkliga passager i några av skivans senare spår är det ett genomgående väl ackopanjerat album. Det blandar frenesi och extremt tempo med temposkiftningar ner till ett betydligt lägre, mjukare tempo – partier är det, inga hela låtar i Angels don’t kill (Children of Bodom) tempo, men här och var kommer de avsnitten och denna rikliga variation är ett bra inslag. Det är också positiv att det inte är rent leadvirtuosierande med gitarrerna hela tiden också, utan att de faktiskt bara lägger in detta där det behövs, om det kan sägas behövas någonstans över huvud taget … Det är väl en åsiktsfråga. Men det återfinns mest på passande platser då, om jag uttrycker det så.

Produktion och ljud är helt okej. Inget man stör sig på, inget man förundras över. Låttexter och andra attityder som framförs genom skivan lämnar jag därhän, bryr mig inte om vad de står för faktiskt.

En bra skiva. Ingen övermänsklig prestation, men stabilt på godkänt och med plus i kanten. Största minuset är sången, största pluset är det mesta andra. All hail hypno toad!

HHHHHHH