Sturm Und Drang - Learning to Rock 2007

Finska tonåringar som slagit igenom med dunder och brak, kanske mer för sin unga ålder än musiken då killarna var blott 15 år gamla när debuten sattes på pränt. Allt tycks gå de unga killarnas väg; de har t.o.m. fått världsvid distribution och det har ännu inte ens gått ett år sedan de spelade in skivan. Frågan är vart det slutar, i mina ögon kan de gå precis hur långt som helst.

Nämnde att de fått sin uppståndelse mer för åldern än musiken, detta är inte menat som att musiken skulle vara dålig! Det är väldigt bra musik och satt i relation till deras ålder är det otroligt bra, men bättre band har debuterat utan denna uppståndelse, så åldern har troligtvis ändå ett finger med i spelet.

Nåväl, nog om detta. ’Learning to Rock’ heter orsaken till all uppståndelse – det är en 40 minuter lång metalplatta i bästa power anda. Det är gitarrfrenesi och ganska enkel hårdrock med raka, rätt fram melodier och ett härligt driv. Sångaren André Linman har en ung, ren röst med mycket kraft bakom och kan trycka på ordentligt, samtidigt som han klarar de så genrekarakteristiska högtonade falsettskriken. I vissa låtar låter det dock ganska konstigt, t.ex. The Raven, medan låtar som Rising Son och Learning to Rock visar Andrés röst från sin vassaste sida.

Gitarrerna har klart störst utrymme när det gäller musiken, jag nämnde gitarrfrenesi – lägg till det gitarronani, -extremi och -farteri så har du en bra beskrivning på vad de gör med sina instrument. Stundtals klingar keyboardtonerna fram ganska ordentligt, men mestadels ligger dessa i bakgrunden. Det är synd. Fick jag önska skulle de ersätta en och annan gitarrslinga med en keyboardvariant så blir det inte lika enformig gitarrvirtuosi hela vägen. Annars finns det inte mycket att klaga på instrumentalt. Det är välspelat, välarrangerat och låter riktigt bra hela vägen, förutom möjligtvis någon passage här och där.

När det gäller låtmaterialet finns det inte heller mycket att klaga på. De har genomgående bra låtar, även om Talking to Silence, Forever, Rising Son, Learning to Rock och Fly Away håller högre kvalité än de andra, speciellt än The Raven och Broken som är bottennappen.

Vad som sänker intrycket är i första hand att det fuskas lite med detaljerna här och där, ibland blir det lite väl mycket gitarrer och p.g.a. detta kan det bli lite enformigt. Samt det kanske mest störande - att sångmelodierna sticker sig lite med musiken. Det blir som de försökt få med allt de kunnat utan att veta när de ska säga stopp. Samma sak sker med instrumenten ibland. Less is more ibland, viktigt att komma ihåg.

Köper du ’Learning to Rock’ får du en ung, retrodoftande metalskiva med ett koppel riktigt bra låtar och väldigt lite utfyllnad. Det är klart, lyssnar man noga behöver man ibland fundera lite över om vissa låtar är covers eller rena plankningar, men detaljer detaljer. Detta är riktigt bra musik, hur man än vänder på det – om än inte helt färdigpolerad. Ändå en mogen debut som lovar mycket mer att komma. Det finns mer att hämta där detta kom från för även om de riktiga toppbetyget inte riktigt nås denna gång, är det helt klart värt att låna ett öra. Dessa tonåringars musik är enkel att tycka om!

HHHHHHH