Band:
Jo Amore (V)
Franck Milleliri (G)
Alex Hilbert (G)
Yves Campion (B&V)
David Amore (D)
Diskografi:
Waiting for the Twilight (1984)
Power of the Universe (1985)
Astral Deliverence (EP 1999)
DeLIVErence (Live 2000)
Cosmovision (2001)
Silent Room (2003)
The Dominion Gate (2005)
Inspelningsinfo:
Fredrik Nordström & Henrik Udd (Production, mix and engineering)
Länkar:
nightmare-metal.com
myspace
regain
Franska Nightmare bildades redan på sena 70-talet och släppte sin debut samma år som undertecknad föddes (1984), men de hade ett väldigt långt uppehåll från senare delen av 80-talet fram till slutet av 90-talet och har därför bara släppt fem fullängdare innan denna skiva. Varför de hade uppehåll? Det spelar ingen roll för bedömningen av ’Genetic Disorder’, så det skippar vi.
Det här är ett sådant band man bara vill name-droppa 300 andra band för att beskriva, sångaren låter som ”han” (från alla dem här banden) och musiken som ”dem” och ni kan hela den där processen, förmodligen läst det 100 gånger i andra tidningar och inte fattat ens hälften för det bara är en massa namn man inte känner igen. Men Nightmare är ett name-dropparband. De har en ”hesröstsångare” typ Dio, Jörn Lande, Lemmy, Guido (Gun Barrels f.d. sångare) eller vem som helst man vill dra upp ifrån detta gäng… David Readman, Frederic Glo (Invictus), John Oliva och Sam från svenska Idol, för att nämna ett gäng till. Ni ser hur meningsfullt detta är, va? Rod Stewart. Name-dropping sucks! Eric Clapton. Hallowed sysslar inte med sådant! Michael Bolton :P
Nåväl, så – en hes röst på sång, power metal av den tunga, tyska skolan (ungefär som Grave Digger, Rage och Paragon – fan vad kul detta är, jag ska nog fortsätta med det här). Det är snabba dubbelgitarrer; tung, tung, tung bas och en överlag snabb musik som helt saknar ballader. Jag tror det är tanken också, vad ska man med ballader till när man har kola? Ursäkta… Tappade tråden där.
I allmänhet känns detta som ett väldigt stereotypband. De verkar leva i någon form av förnekelse för hur fåniga de låter, eller också i förnekelse för sin egen ålder och sin publiks hjärnkapacitet. Läs låttitlarna och ni fattar, här är några av mina favoriter: Battleground for Suicide – yes! Där har vi den, den ultimata titeln! Om vill vara värre än Rhapsodytitlar. Eller vad sägs inte om The Dominion Gate (Part II) – det låter väl extra käckt, speciellt som det inte ens finns en part I på denna skiva! (Del 1 var titelspåret på föregående skiva). För er som inte är inlästa på engelska ”fantasytitlar” kan jag avslöja att ”dominion” betyder ”herravälde”. Några andra favoriter är ju förstås Forsaken Child och Wicked White Demon. Jag menar, vem i hela he***te väljer titlar som dessa?
Inte för att det stör mig egentligen, jag lyssnar inte på vad de sjunger. Läser man på titlarna verkar det dock vara någon form av konceptalbum – konceptet är töntighet ;).
Nej, för att vara lite åt det mer seriösa hållet – Nightmare gör okej power metal, de har en hes sångare och fåniga låttitlar. De fungerar absolut om du gillar tyngre heavy metal, jag berörs dock inte det minsta av denna skiva. Som jag sa i citatet i inledningen, no strong feelings alls. Om det är brist på identitet eller dålig låtskrivning vet jag inte. Det känns mest bara som att de spelar musik och har en attityd för utseendets skull, de lever det inte fullt ut. Det berör troligtvis inte för att varken musiken eller de som står bakom den känns ärliga. De bjuder inte på sig själva, de bjuder på en maskerad. Och i mina ögon tycker jag att titeln på låt fem sammanfattar Nightmares nya skiva ganska bra.
56 minuter musik som är helt okej power metal, men jag känner inget. Den blottar inte musikernas själar och allt deras uttryck blir är ljudvågor som studsar bort lika fort som de studsat fram.
HHHHHHH