Band:
Simone Simons (V)
Mark Jansen (G & V)
Ad Sluijter (G)
Coen Janssen (Sy & Pi)
Yves Huts (B)
Diskografi:
The Score (2005)
Consign to Oblivion (2005)
The Phantom Agony (2003)
Inspelningsinfo:
Producerad av Sascha Paeth
Gäster:
Ariën van Weesenbeek (D)
Sander Gommans (V)
Länkar:
Epica.nl
myspace
Nuclear Blast
Att bandet låter likt sina Nederländska kollegor i After Forever är kanske inte så konstigt, med tanke på att en av bandets viktigaste medlemmar vanligtvis hemmahör i just det bandet. Sångerska Simone Simons är dock av helt annan karaktär än Floor Jansen i After Forever och med tanke på att dem på senare album svävat allt mer bort från de klassiskt inspirerade, storslagna skivorna känns Epica för egen del som ett välkommet band att agera ut sitt register med. Att de gör så här bra musik är knappast heller ett handikapp.
Lång skiva nämnde jag – o’ja! 13 spår och över 75 minuter musik, man tackar och bockar – men det känns faktiskt som lite för mycket. Personligen blir jag lite besviken på skivan när andra spåret börjar och besvikelsen växer sedan ju längre in på skivan som går – varför gör de ett så underbart introspår när de inte fortsätter på den vägen resten av skivan? Ärligt, jag sörjer. När jag hör första låten faller jag i trans, det är så storslaget, så mäktigt, så tagande och så otroligt underbart att höra det, men när andra spåret börjar är allt det puts väck. Första spåret saknas, åtminstone för egen del, hela skivan igenom. Med det inte sagt att skivan är dålig – å’nej! Det är en fabulös skiva, wunderbaar på alla sätt – men första spåret… ååh om ändå skivan hade låtit så hela vägen igenom… eller åtminstone halva. Då hade det varit en stjärna till!
De allra flesta låtarna är storslagna episka verk med körer och hela symfoniorkestrar. Ovanpå allt detta återfinns Simone Simons vackra sopranaktiga sång (det är inte fullt och helt en sopran, men nära nog) och då och då kommer Mark Jansens mörka growls in och ger musiken en annan karaktär. Jag har ingen aning om vad de sjunger om, men det låter som någon form av operahistoria – d.v.s. att de försöker förmedla en berättelse genom musiken och detta är förklaringen till varför Jansens growls kommer in där de gör och låter som de gör – en aning udda och skiljande från restrerande musik på skivan.
Personligen fastnar jag lite på spår fem, Never Enough som inte är fullt så pampig som de andra… den och första spåret, förstås. Ändå är det förvånansvärt bra variation, förvånansvärt välvarvat i stil och utbud och det är inte så att resten av skivan är grötig eller på något sätt dålig, men dessa två spår har något speciellt.
En annan sak jag fastnar lite på är att bandet inte har någon trummis. Det känns lite uppseendeväckande med tanke på hur mycket trummor och slagverk som finns i musiken och hur välplacerad denna är – bakgrundsliggande, anonym och gör sig inte påmind någonstans direkt, men det är ju det som är så bra! Bra instrumentala insatser är inte när instrumentet tar upp hela ljudbilden eller stör de andra instrumenten, utan när den bara finns där och gör en ljudbild i samarbete med de övriga instrumenten, något som trummorna faktiskt lyckats bäst av alla med. De är bara och de är bra!
Överlag går det att säga att Epica gör en kanonskiva! Storslagen, vacker, tilltalande på alla sätt. Lite lång och lite enformig är den kanske, men ändå – ett väl värt objekt att lägga pengarna på för alla och främst då de som gillar det storslagna före det enkla.
HHHHHHH