Epica - The Divine Conspiracy 2007

Spår:
1. Indigo
2. The Obsessive Devotion
3. Menace of Vanity
4. Chasing the Dragon
5. Never Enough
6. La’petach Chatat Rovetz – The Last Embrace
7. Death of a Dream – The Embrace that Smothers p. vi
8. Living a Lie – The Embrace that Smothers p. vii
9. Fools of Damnation – The Embrace that Smothers p. ix
10. Beyond Belief
11. Safeguard to Paradise
12. Sancta Terra
13. The Divine Conspiracy

Band:
Simone Simons (V)
Mark Jansen (G & V)
Ad Sluijter (G)
Coen Janssen (Sy & Pi)
Yves Huts (B)

Diskografi:
The Score (2005)
Consign to Oblivion (2005)
The Phantom Agony (2003)

Inspelningsinfo:
Producerad av Sascha Paeth

Gäster:
Ariën van Weesenbeek (D)
Sander Gommans (V)

Länkar:
Epica.nl
myspace
Nuclear Blast

Jag kan onekligen inte säga mycket ont om Epica ens om jag skulle försöka. De spelar en musik jag verkligen gillar; en musik som kombinerar klassisk opera med death metal. Det går inte att låta bli att slås av styrkan i bandets material, det går nog heller inte att hålla intresset uppe hela skivan igenom. Under bandets tidigare album där inget stort koncept användes var det möjligt att lyssna genom hela skivan utan att somna ifrån intressemässigt. Det gäller dock inte The Divine Conspiracy som klockar in på hela 75 minuter, som en kortare spelfilm på bio. Tänk dig då att du sitter i en mörk biosalong och ser en film där scen efter scen är mer eller mindre än kopia av den tidigare, vad händer efter en timmer? Jag menar förstås vad som sker efter en timme?

Jag förlorar åtminstone intresset, under denna skiva sker det kring spår 60, kanske 70, sex eller sju i verkligheten då skivbolaget inte delar in skivan i 99 spår. Inte så att någon låt är dålig, alla är bra, men… Den här skivan är lite för likriktad musikaliskt för att vara intressant i sjuttiofem minuter, den tar för lång tid att lyssna på helt enkelt och det gör att den aldrig blir ett enkelt val när musik att bara lyssna på ska väljas.

Mr Jansen och hans kollegor skulle nog valt bort sidospåren och istället fokuserat på huvudhistorien, det hade troligen skavt bort dryga 25 minuter vilket hade placerat skivan inom smärtgränsen på dryga femtio minuter. Inte för att det inte finns skivor på över timmer som intresserar, det finns flera stycken jag kan komma på bara nu när jag sitter här och improviserar fram text för denna recension. De skivorna har dock en viktig ingrediens som The Divine Conspiracy sakna, de har en stor stilmässig variation på låtarna vilket håller mig som lyssnare mer intresserat och alert. Rent kvalitetsmässigt på spåren har inte de tidigare skivorna en chans, men som helhet är det ändå föregångaren Consign to Oblivion som imponerar mest.

HHHHHHH