Band:
Gina Bafile - Lead Vocals. Vocals
Garry King - Drums
Betovani Dinelli - Guitar
Discography:
Dragon Tears (2014)
Guests:
Fab Jablonski - Keyboards
Tony Dolan - Bass
Kostas Vichos - Bass
Ilias Sdoukos - Viola
Laertis Kokolanis - Violin
Michael Porfyris - Cello
Choir - Evanthia Katsourou - Soprano
Antonis Batsakis - Tenor
Tigran Sargysan - Duduk
George Ammos Ginis - Spoken word
Emmanouel Papadopoulos - Baritone
Info:
George Boussounis - Producer
Released 2015-09-18
Reviewed 2015-09-10
Links:
darkyra.com
youtube
soundcloud
Musikaliskt är det väldigt melodiöst, kvinnofrontat och lite gotiskt. Det känns som fokus ligger mycket på intressanta atmosfärer men också tydliga melodier och refränger. Sången är ganska bra men jag har hört bättre, produktionen är ganska typiskt för genren och normen. Ingenting står direkt ut så värst mycket, låtmaterialet kan ses som hyggligt varierat och hyfsat dynamiskt. Egentligen är det inte så mycket som skiljer om man jämför med det föregående albumet. Det känns som en ganska logisk uppföljare stöpt ganska mycket i samma format som föregångaren. De som uppskattade föregångaren bör nog uppskatta även detta album.
Det är ett schysst album men precis som föregångaren tycker jag att det är svårt att verkligen ta det till sig, det känns lite platt – nästan lite långt även om det i minuter räknat kanske inte är så våldsamt långt. Det är nog lite för lite driv i låtarna, de känns välproducerade, komponerade och framförda men det saknas lite själ, lite driv, lite energi. Det blir kanske lite för tillrättalagt och försiktigt, jag skulle vilja se ett band som vågar ta ut svängarna och hitta på saker man inte brukar höra. Darkyra kommer tyvärr drunkna i mittfåran bland de kvinnofrontade goth/power metal-banden eftersom allt det gör hamnar någonstans mitt i skalan om man jämför med andra liknande band. Dock ska det nog tilläggas till allt klagande att jag inte tror att någon kommer att tycka att detta album är dåligt, för trots allt är det ganska underhållande att lyssna på.
Det är avslutningen på albumet som är bäst, inte den absoluta avslutningen men den sista låten och Flawless som också tillhör albumets sista del är de två bästa spåren på detta album. Inget spår är väl direkt svagt men det finns mellanspel som känns ganska tama och en del låtpartier jag tycker de hade kunnat hoppa över. Sammanfattningsvis kan jag dock konstatera att Darkyra Blacks andra album ger ungefär samma intryck som det första, det är ett bra album som aldrig riktigt lyfter.HHHHHHH