Opera Diabolicus
1614

Ett delvis konceptuellt album är vad detta operatiska projekt att har att erbjuda, det är en rock opera om Elizabeth Báthory känd som blodsgrevinnan på grund av de många mord som hon skall ha på sitt samvete. Hon var en ungersk grevinna som efter hennes makes död tillsammans med fyra medbrottslingar anklagades för mord och tortyr på flera hundra flickor och unga kvinnor, vittnen uppskattar dödstalet till över 600 men hon dömdes 1610 på 80 punkter och fyra år senare avled hon. Det exakta dödstalet ska enligt förhör och Elizabeths dagbok ha varit 612 och de torterades och dödades i en tortyrkammare för att Elizabeth trodde att de skulle gynna hennes skönhet och hålla henne ung för evigt kanske. Den syn med torterade flickor och kvinnor där vissa saknade kroppsdelar och hade hål i kroppen som mötte soldaterna som 1610 intog slottet kan inte ha varit speciellt trevlig. Hennes medhjälpare dödades alla men eftersom Elizabeth var medlem av adeln kunde hon inte dömas till döden utan murades istället in i tortyrkammaren där bara en lucka för mat lämnades omurad. Tänk vilka individer hårdrockare tycker om att berätta om, undra om bandet Bathory ser upp till denna kvinna.

Musikaliskt är det ganska mörkt och doomig metal med symfoniska undertoner, det finns spår av vrålande extremmetall och lite kvinnlig sång. Körer och diverse, ganska mycket arrangemang och sådant. Pampig men samtidigt ganska lågmäld musik kan man också säga, produktionen och ljudbilden är välputsad och välarrangerad. Åtta spår finns på albumet, dessa tar knappa 54 minuter att spela sig igenom. Man kan också tillstå att det finns hyfsad variation på materialet på detta album, inte jättstor men hygglig inom de ramar bandet satt upp.

Jag tycker att detta är ett ganska bra album, det känns som en kvalitetsprodukt då låtarna har en bra ljudbild och också låter rätt bra. Variationen på albumet är hyfsad men det blir samtidigt lite statiskt när de inte riktigt har något spår som står ut vilket gör att albumet känns en aning jämntjockt så att säga. Det känns hela tiden som att det är välgjort och bra men det lyfter inte riktigt utan stannar kvar på den där habila och stabila positiva nivån utan att nå riktigt hela vägen fram. På ett sätt kan man faktiskt märka att det är svenskt, stabilt och bra utan att sticka ut, precis som Sverige och det svenska i allmänhet.

Så lite grann är detta album ett fall av vad som kunde varit, potentialen finns där och kunnande känns som att det finns där men det känns lite grann på säkerhet och lite försiktigt. Modet att ta ut svängarna och skapa de där låtarna som sticker ut verkar inte riktigt finnas där, det är lite så att man måste våga riskera att misslyckas för att lyckas och det verkar inte Opera Diabolicus göra. Det kör på beprövade koncept som fungerat tidigare och som väl fungerar nu också men utan att glänsa på något sätt, det är ett spännande koncept och det finns som jag redan varit inne på god potential för något riktigt lyckat i musik som denna men det når bara inte hela vägen fram.

Kort och gott är detta ett bra album, det finns också potential i det musikaliska koncept som bandet har men jag tycker inte riktigt att de kommer hela vägen fram. Med andra ord är 1614 något som kunde varit så mycket bättre även om de knappast är dåligt nu heller.